.

Efter gårkvällens äventyr (som jag skriver er om senare) så blev det en rätt sen kväll.. Och på grund av detta så känns det som om jag lider av kronisk sömnbrist. Det gör inget dock, min tidiga morgon resulterade i att jag och svärföräldrarna åkte till P7 för att titta på Olas baskerceremoni. Kanske inte det roligaste i världen att stå i leran och regnet ute på ett fält mitt i igenstans - men som sagt, fick ju träffa Ola <3
Efter besöket så åkte jag hem med planer på att göra min matteläxa för att sedan kunna spendera resten av helgen med honom. Det sket sig dock eftersom jag somnade ca 15 minuter efter det att jag kommit in genom dörren. Vaknade till liv igen runt 4 men jag kände mig dock som en klubbad säl vilket gjorde att jag ställde in kvällens lundaplaner. Ringde Ola för att se hur han mådde. Inte så bra, tyvärr. En gigantisk förkylning bröt ut nu i eftermiddags så nu ligger han hemma och tycker synd om sig själv. Jag åkte dit och tänkte att jag kanske kunde sova där iaf, men han mådde sämre än vad jag trodde. Efter att ha smort in hans ömma fötter med salva så tittade jag bara på honom när han halvsov i soffan. Åkte hem efter en stund, man mår bäst av att sova själv när man är sjuk.

Men jag då?

Nu kommer den här egoistiska biten in. Jag vet att mitt sällskap inte är bäst för honom just nu, men jag kan inte låta bli att må lite dåligt över det. Jag behöver ju honom. Jag har absolut ingen rätt att känna såhär, han är sjuk samt så har han inte sovit på två dygn. Klart att han behöver egentid. Synd att jag inte har samma behov. Jag sitter bara och väntar på att telefonen ska ringa, att han ska berätta att han ångrar sig och saknar mig och att han vill att jag ska komma tillbaka till honom ikväll. Tror inte att det inträffar dock. Den här helgen är kortare än vanligt eftersom han brukar komma hem på fredagar, nu får vi nog inte en enda natt ihop. Det svider. Och det stör mig att jag stör mig. Fan. Vill att han ska bli frisk igen. Det mår vi båda bäst av.