.

Iaf när det handlar om mascaraborstar. Dubbelt så stor - dubbelt så stor risk att peta sig i ögat. Underbart. Tror att jag ska byta ner mig till något mindre (iaf i den här kategorin).

Av någon anledning är detta en av de dagar på året som får mig att bli smått illamående. Västvärldens reklamjippo för att få sålt extra mycket choklad, rosa krimskrams och blommor. Horribelt egentligen, bara ta ett helgons namn och göra om till denna fnittervänliga och ytterst mesiga idioti. Fira kärleken ska man kunna göra vilken dag som helst på året, varför ska det vara speciellt den 14e februari? Mår man bättre då? Antar att vissa anser att man behöver lite uppmuntran i vintermörkret och vem gör egentligen inte det bättre än den man älskar? En bra fråga som jag faktiskt inte har svar på. Men tänk om jag behöver uppmuntran i juni då? Eller kanske i september när skolan drar igång? Nejnej, det går ju inte, då finns det inte några rosa nallebjörnar i affärerna, ännu mindre enskilda rosor till rövarpriser. Februari passar tydligen allmänheten perfekt, då är det meningen att man ska värma varandra (dvs. köp hellre en tjock tröja till flickvännen än sexiga underkläder), mysa under filten (med den nya tröjan på!), äta choklad (absolut inte smeta in sig i den iaf) och säga att man älskar varandra på alla språk man kan. Då är man imponerande och uppfyller verkligen västvärldens stereotypiska alla-hjärtans-dag-ideal.

Men samtidigt.. Även om jag erkänner att jag är väldigt anti hela den här luddiga grejen så måste jag medge att jag blir lite ledsen om jag inte ens får en bukett blommor på söndag.. Det är egentligen pinsamt att jag förväntar mig något sådant, jag hade blivit mycket gladare om han tex kom med blommor till mig på lördag istället bara för att han känner för det, inte för att stereotypen kräver att han ger mig på söndag. Kanske man kan få båda? Men nej, skämt och sido. Jag är tjej. Jag gillar blommor och choklad och uppskattar därför sådant i alla former alla dagar på året. Men jag stör mig ändå på att samhället nästan förväntar sig att alla par skall vara extra kärleksfulla just denna kalla dag i februari. Jag vill bli lika älskad alla dagar på året och bli bortskämd allihop, inte just denna dag bara för att man kräver det. Vågra vägra Alla hjärtans dag. Typ.

Sovmorgon och sedan aktiviteter med Ola under för- och eftermiddagen. På kvällen bar det av till Hyby för pre-ski med Österrikegänget och Pajasresor. Måste erkänna att det var väldigt annorlunda att se folk utan den fula solbrännan och utan att vara iklädda underställ osv. Vi såg varandra på hemmaplan helt enkelt och det var verkligen jättetrevligt. Det är ju faktiskt folk som man träffar varje år, och trots att det bara är en vecka så känns det som så mycket mer! Var jättenöjd med kvällen och hade nog stannat hela tillställningen om inte Ola haft permis.. Tog därför bussen in till Malmö lite efter kl 10 för att fortsätta kvällen på Möllan med honom, Ed, Robin, Robin, Thomas och Kris. Har inga bra ord för att sammanfatta resten av kvällen tyvärr. Avslutade lite efter 1 och drog med mig Ola, jag orkade inte mer just då.. Men klart att kvällen hade sina höjdpunkter ändå, det kommer man ju inte ifrån! Enda nackdelen (den här gången iaf) var att jag var ensam tjej. Tyvärr är det lite jobbigt när pojkarna man umgås med är lite.. hm, förvirrade och lite sura på det kvinnliga könet. Allt östes liksom ut över mig. Men ja, antar att det är så ibland också.




Ola och jag. Längtar ännu mer till helgerna nu för tiden <3



Robin, Kris och Ed. Tre väldigt dragna pojkar..



Om Ed och Kris hade fått i sig en del så hade Olas lillkusse fått i sig ännu mer..

Det där med piercing lockar mer och mer.. Tar nog tag i det efter operationen, vill inte ha nån infektion i kroppen när jag ska pumpas med narkosmedel och annat skit.. Men sen så! Det kan bli spännande faktiskt.. Så länge inte Ola råkar rycka av den! Ajaj..

Jag har vekligen tappat tron på mänskligheten och det mänskliga släktet. Inte av någon direkt anledning egentligen, men det känns som om var än människan satt sin fot har allt gått åt helvete.
Fick läsa om exoplaneter på någon föreläsning nu i veckan och det enda jag kunde tänka på var att jag hoppades att där varken fanns människor eller att vår egen lilla ras skulle hitta dit. Det räcker väl med att vi förstör vår egen planet? Och solsystem. Pajar väl hela Vintergatan när som helst.
Hybris. Storhetsvansinne. Myspys. Masters of the Universe.
Det roligaste är ju att vi inte ens kommer kunna nå en exoplanet utan att förstöra den egna rasen genom att avla sönder den. Människan, Guds mest älskade skaplese, sönderavlad i ett rymdskepp, kommer nå exoplaneterna med fem armar var, ögon i nacken och mentalitet som en kamphund. Lyckat, inte sant? Fast tror inte det kommer fungera ändå. Med tanke på fysikens lagar osv så är det i princip omöjligt.. Vi snackar om avstånd på miljontals ljusår! Även om man kunnat röra sig med ljushastigheten (vilket är omöjligt) så hade det tagit x antal miljoner år. Sen så expanderar Universum konstant, dvs avståndet ökar. Och det finns tusen grejer till, men jag orkar inte ta det just nu.. Blir för avancerat :P
Haha, förlåt, men jag är trött.. Ska äta nu. Kan prata mer fysik senare.

Blev som sagt sjukt skum igår när den här idioten addat mig.. Satt och funderade lite och loggade sedan in på min gamla adress, hade ett svagt minne av att jag blivit addad där också.. Kollar adressen och ser fan att de stämmer överens. Vad fan är detta? Min gamla adress har på något sätt lokaliserats och då jag aldrig är inloggad där så har man istället letat upp min nya. Vem fan är så ihärdig om att utsätta mig för den här skiten?? Men grattis, iaf, du har lyckats, vem fan du än är. Nu har jag en pervers 50åring på halsen. Känner mig så sjukt jävla uppskattad.

Jag har egentligen inga ord för vad som nyss hände. Det var liksom bara väldigt konstigt att tre personer hade addat mig på msn, jag menar, hur ofta händer det nu för tiden? Alla bor ju på facebook.. Men iaf, jag frågar snällt och trevligt vem det är som addat mig, till svar får jag en lång utläggning på engelska om hur.. hm, stor, han är. Ursäkta, liksom? Vad är detta för pervers jävel? Blockerar och frågar nästa - får exakt samma svar, t.o.m samma ordföljd. Drar därför slutsatsen att det rör sig om samma person. Den här gången frågar jag var han fått min adress ifrån. Det svarade han inte på utan började fråga ut mig om jag ville kolla på hans nakenbilder på den och den hemsidan. Vad i helvete är detta?? Och vem? Han börjar prata om att  han fått min adress på nån hemsida och runt det ögonblicket börjar jag bli riktigt jävla nervös. Orolig. Jag blockerar återigen. Vågar inte ens fråga den tredje utan trycker på den lilla blockera-knappen som nu hunnit bli en kär vän. Är detta något sjukt skämt från någon som jag råkar ha ett horn i sidan på? Hur moget är det egentligen att lägga ut min mejladress så att en massa perversa snuskgubbar kan fantisera? Ge fan ut er egen adress istället. Det här är fan inte okej.

Egentligen hade jag bara helg en dag, skrev ju den dumma mekanikomtentan i lördags (och helt i onödan, har garanterat kuggat igen). Kvällen var desto bättre - Alberts födelsedag firades med förfest hos honom och sedan utgång på Wermlands nation. 90-talet stod på agendan och musiken var därför en blandning mellan nostalgi, örongodis och andra småmysiga barndomsminnen. Det var lite dåligt med folk där bara, det var mest fysiker från min kurs som hade orkat masa sig dit. Men skit samma, kvällen blir så rolig som man själv gör den! Discodans, billig öl och massa skratt gjorde det hela till en sjukt rolig kväll! Nästa gång blir det utgång i Malmö dock, måste ju visa folket att det finns en värld utanför Lund också ;)

 

Sofie, Charlotte och jag, Albert och Stina

 

Charlotte, Christina, Margareta, Albert och Stina

Var hos doktorn i tisdags och fick det lite småhemska beskedet att jag ska opereras den 11e februari. Det är inget stort ingrepp direkt, men jag kommer i princip vara sängliggande i en vecka och tycka synd om mig själv. Visst är jag glad över att mitt stackars knä äntligen ska bli bra, men samtidigt är jag lite irriterad över den ytterst dåligt valda tidpunkten. Det är ju så mycket som händer nu i februari! Patriks musikal, Peters födelsedag, trippen till Ullared.. Allt får sättas lite inom parantes eftersom jag inte har en aning om hur jag kommer må de närmsta veckorna. Bajs också.

Tex så lyckades ju jag sammankoppla min mobil med min blogg.. Otroligt om ni frågar mig eftersom jag är gravt it-handikappad. Men som sagt - ibland lyckas man.

Dagens fundering har annars rört sig kring vår lilla värld. Det är alltid någon som känner någon som i sin tur känner någon annan.. Som i fredags, tex. Pratade med en av min kursare sedan förra terminen. Hon har tydligen simhoppat med John, gör det med Sanna för tillfället samt att hon är Daniels föredetta chef.. Intressant kombination, ännu intressantare var det att höra hennes tankar och kommentarer kring våra gemensamma bekanta. Vissa saker visste jag, andra hade jag misstänkt och andra kom som en chock. Men sen så är ju vissa människor bara så, inte sant?

Annars idag? Spederade dagen i Rydbergs källare på Fysicum med Josefin. Efter två muffins kom vi dock in i sockerkoma och sen så gick pluggandet åt helvete. Hann inte ens lösa klart en extenta på de fem timmarna vi var där. Men ja, ibland lyckas men inte, hehe. Dagens prestation var ju inte någon höjdare direkt med tanke på att både hon och jag har omtenta i mekanik på lördag.. Usch, Carl Erik kommer väl få sig ett gott skratt när han rättar våra tentor den här gången också..

Och nedräkningen har börjat. Ola kommer hem på fredag. Det är typ fem dagar. Ännu lite för länge, men det löser sig snart nog. Får trösta mig med en shoppingrunda imorgon med mina små änglar Tove och Sophie. Besök på både Pandora och Thomas Sabo är inplanerade. Kommer bli mysmys.

Tänkte pröva att mobilblogga.. Fungerar det, mån tro?

Om jag har ångest och känner av ensamheten, vad gör inte han då? Delad smärta är lättad smärta, och av den anledningen vill jag ha hem honom. Nu tack.

Konstig idé egentligen, men om det är något som får en att må bra så är det lättnaden av en tung börda som lyfts från ens axlar. Euforin tar över fullkomligt. Är det inte sådant som är förbjudet? Sådant som leder till lycka, tillfredsställelse och avundsjuka, är det inte sådant som man bör undvika?
Om det nu är på detta vis så vet jag iaf en sak som bör förbjudas - tentor. Eller nej, kanske inte tentorna i sig, snarare resultaten och de effekter de leder till. I mitt fall är det just denna lättnad jag pratar om. Jag klarade tentan i atom-, partikel- och kärnfysik. Jag är så otroligt stolt över mig själv (högmod), jag borde börja frossa i frukterna av mitt arbete och låta girigheten ta över - har man klarat en sådan här utmaning så vill man ju bara ha mer. Och mer. Och lite till utöver det. Vällusten är min vän. Lättja är det enda som inte faller mig in för tillfället, jag är allt annat än likgiltlig. Nu känner jag sakta frosseriet ta sin boning i  mig, måste ju belöna mig själv för mitt goda arbete.. Var skall jag börja?

Men skämt och sido.. Jag är sjukt stolt över mig själv, ni anar inte. Under det senaste halvåret har jag verkligen lärt mig uppskatta det lilla här i världen, allt från att få klappa kisen eller smeka Ola över håret när han sover.. Den största ändringen är nog ändå känslan över att få godkänt på ett prov. Det som innan var rena fasan (i min värld var godkänt ett nerköp) har ny blivit målet för varje studieperiod. Och känslan av att klara det är verkligen obeskrivlig. Att få lön för mödan, alla timmar och sömnlösa nätter kommer till användning och belöningen kommer i form av att slippa en massa omtentor. Det är verkligen underbart. Helt obeskrivligt.