.

10565 kr. Ja, tack! Känner att jag har gjort mig ytterst förtjänt av denna summa!

Älskar skatteåterbäringen.. Lika trevligt vart år (så länge man inte får kvarskatt.. usch).

Kan man ha bloggabstinens och idétorka på samma gång? Tydligen. Och det är sådär lagom jobbigt eftersom jag känner att det är dags att skriva av mig allt. Vet dock inte alls vad jag ska skriva.

Kan ju börja med att berätta om Victors firande i lördags.. Massa människor, både sådana som man saknat och sådana man kunnat leva utan ett bra tag till. Men vi tog oss iaf dit - till Furulund. En förort till en förort. Tre trevliga pojkar tog emot och sen så jaa.. Så flöt kvällen på mer eller mindre utan alltför mycket drama. Lite synd bara att det var så tydligt att det var tre olika umgängeskretsar som samlats - de interagerade liksom inte direkt med varandra.

Resten av helgen spenderades med Ola som vanligt.. Inget nytt på den fronten, han är lika underbar som vanligt <3 Lite tråkigt när han behövde åka hem igår, men inget att göra åt. Som tur är så kommer han ju hem på torsdag igen.

Igår så kände jag för att vara barmhärtig samarit och visa runt min smått förvirrade klasskamrat Josefin i Malmö. Denna smålänning hittar ju inte i stora staden.. Tove hakade också på och det blev en heldag med tjejsnack, shopping och allmänt mys - dvs en riktigt trevlig dag :) Idag fick jag återigen axla samaritmanteln då mamma behövde sällskap. Idag gick turen till Limhamn och det blev både skor och en jättesöt rosa tunika för min del. Ville egentligen ha en blommig klänning, men av någon anledning så gillade den modellen inte mina bröst så jag fick klara mig utan den. Dumma klänning. Jag köpte också alla tillbehör till mitt stundande påskmuffinsbak som kommer äga rum på lördag. Måste ju bidra med något när man är bortbjuden till fina folket i Oxie!

Ska klappa kisen nu.. Och se om jag och kära Patrik kan få tummarna ur röven och faktiskt hitta på något ikväll.

Och idag är det 29 dagar tills jag fyller 20. Ångest.

Och det är dags att fira Victor i Furulund! Tjingtjing!



Och såhär såg jag ut idag när jag upptäckte att jag tydligen hade en webcamera.. haha

Har äntligen bestämt vad lille Victor ska få i födelsedagspresent! En börda har lättat från mina axlar!

Anki - "Stella, hur länge låg din mamma kvar med dig på BB?"
Jag - "Rätt länge, nästan en vecka"
Anki - "Jag sa ju det, Per!"

Per och Anki skrattar förnöjt och jag förstår ingenting.

Anki - "Vi sa det innan ju, haha, att du kollade in Ola redan på BB!"

Detta syftar då till att jag och Ola låg på BB samtidigt eftersom han bara är två dagar yngre än mig.. Tror inte att jag raggade på honom redan då dock ;)

Idag slog en tanke mig igen - om ca en månad fyller jag 20 och det finns inte något alls jag kan göra åt det. Det är inte det att jag vill fly undan det heller direkt, det är bara en siffra. Men 20 innebär något nytt och annorlunda - jag kommer inte att vara tonåring längre. Jag kommer inte kunna skylla på min ålder när jag sover elva timmar på en natt, sover borta utan att ringa eller kanske råkar vara lite oförskämd. Nu tar man ännu ett steg in i vuxenlivet och fler och fler saker som var vardagsmat innan kommer nu att bli lite tabu. Det känns också som om det är en massa saker jag missat. Jag kan inte sätta fingret på allt, men det känns verkligen som om jag varit världens lugnaste tonåring ända sedan starten. Jag käftar inte emot, håller tider och tar ansvar gällande allt. Vad hände med att släppa taget och strunta i om man tog ett glas vin för mycket än kväll? Eller bli uppraggad på ett dansgolv igen? På sista tiden känns det som om jag försökt ta igen en del av det jag missat (inget av tidigare exempel dock). Mamma uttryckte det rätt bra; "Stella, du har aldrig gjort något innan, men när  det slog dig att du skulle fylla 20 så var du tvungen att bli en riktig tonåring"
Haha, jepp.. Har gjort lite annorlunda saker på sista tiden och jag ångrar inte en enda sak. Ska leka av mig fram till den 29e april, men sen så blir det andra bullar. Kanske. Det är så mycket mer jag vill göra! Nu är jag bara rädd över att jag ska bli den överåringa fjortisen som gör alla dumma saker när hon är 24 istället föe 14. Hm, det hade nog varit bättre om jag flippat ut fullkomligt på högstadiet istället för på universitetet. Det kan bli väldigt, väldigt (!) pinsamt nu. Usch.

Det är sjukt hur mycket en rad på msn eller en mening i ett sms kan göra, hur många känslor som rörs upp av nästan ingenting. Har inte hört något på lite mer än ett halvår, men nu.. ja, nu är det som förr. Han vet hur svårt jag tycker det är och ändå fortsätter han höra av sig. Jag antar att jag har gjort intryck genom åren, annars hade han glömt och ignorerat mig för längesedan.

Den 17e mars, dvs. onsdag nästa vecka, så är det dags att fira Irlands nationaldag. Detta görs bäst i goda vänners sällskap på pub Rydberg i Lund! Gröna kläder förespråkas och ett glatt humör. Firandet börjar 20,00 i källaren på Fysicum. Be there!!

Hörde av två gamla kontakter från förr idag. Den ena höde av sig som på rutin, den andra var verkligen en överraskning dock. Reagerade som vanligt på den första - "nej, det vet du att jag inte kan". Den andre var mer "oj". Sade vad jag tyckte till båda två, ingen verkade dock uppskatta mina svar. Antar att det inte alltid blir som man vill och att man inte alltid kan vara älskad av alla.

Slinta
Slant
Peng

Haha, mycket roligare än vanliga verbböjningar..

Det senaste året har verkligen bjudit på lite av varje. Jag har låtit många nya människor komma mig riktigt nära och det är något jag inte ångrar en sekund. Samtidigt så har jag stängt vissa ute, både folk jag glidit ifrån sådana som jag verkligen inte ville ha kvar i mitt liv. Kan jämföra det med att rensa garderoben - vissa saker är fina, men man använder dem inte längre, då är det bättre att ge dem vidare. Andra saker är dock slitna och fula, ger dåliga minnen och man skulle absolut inte vilja ses ute med något såndat. Det är de sakerna som åker fortast ner i sopsäcken. Ingen ånger alls.

Människorna som jag har haft runt omkring mig det senaste året har påverkat mig något otroligt, både på sätt jag märker och andra som ligger mer latent. Den största förändrigen är nog mitt humör. Innan fick jag alltid höra att jag var så lik min pappa - varken glad eller ledsen, arg, sur eller irriterad. Jag bara var, lät aldrig känslorna ta över. Detta är en sak som jag märkt har ändrats. Jag är mer öppen och säger oftare vad jag tänker, lever lite efter mottot att det är bättre att få det sagt och gjort än hålla det inom mig. Man mår ofta bättre av att prata om det. En annan sak som kommit är svartsjuka och bitterhet. Detta är två egenskaper som jag fullkomligt avskyr, jag känner inte ens igen mig själv, det är inte jag. Jag var kanske aldrig överlycklig innan, men jag var lycklig i min lilla smånaiva bubbla där alla var mina vänner och de jag höll närmst älskade mig mest. Sen så hände något, eller ja, någon, och allt ändrades. Jag mådde dåligt, självkänslan hamnade i botten och jag visste inte hur jag skulle ta mig upp igen. Det vet jag fortfarande inte. De sista törnen och stötarna i somras tog nog udden ur mig lite. Men samtidigt som allt avslutades så trodde jag att även känslorna, svartsjukan och bitterheten skulle försvinna. Till min besvikelse så gjorde de inte det. Bitterheten sitter i, och något som stör mig så otroligt är att den alltid kommer fram när jag åker buss 170. Jag vet inte riktigt varför just en busstur drar fram en massa bitterhet och minnen, men det gör den oturligt nog. Jag tänker på en maskerad, en biltur tillsammans, en hög med foton han hämtade hos mig i juni som han skulle sätta upp på oss två. Och sen så kommer insikten om att allt är över, om att vi inte ens pratar längre och då kommer sorgsenheten. Denna varar inte länge dock, bitterheten tar över fort. Jag fundrar på hur avslutet var, hur lurad jag fortfarande känner mig och varför allt blev som det blev. Någon gång vid E-centerhållplatsen funderar jag på hur kul vi hade det när vi jobbade ihop och hur underbar den sommaren var, sen så närmar jag mig Lindängen och så vågar jag nästan inte titta längre, tänk om jag skulle råka se henne vid en busshållsplats? Det hade varit mer än jag klarat av.

Efter Lindängen närmar bussen sig Almvik och då är inte Kulladal långt borta. Helt plötsligt ändras känslorna till något helt annat. Längtan och ömhet bara sveper över mig. Då har jag något underbart att se fram emot och jag påminns om att smärtsamma minnen inte kommer att förfölja mig för alltid. Jag påminns om att jag har gått vidare, om att jag hittat något bättre och hållbart. Något värt att satsa på. Önskar bara att jag kunnat se tillbaka med lite glädje, vi spenderade ändå många år ihop, både jag och han och jag och hon. Fast nu härskar bitterheten. Och jag tror jag ska låta den göra det lite till. Bitterheten tar bort udden ur det som sårar mest. Men jag tror ändå att jag ska sluta åka buss 170, vill inte överdosera.

Spilla
Spalt
Interferens

OMG!! xD

Ni vet hur det är när man är lockad av något. Tanken på det spelas om och om igen bakom ögonlocken och det enda man vill göra är att sträcka fram händerna för att sedan aldrig släppa taget. Det växer mer och mer till ett behov, något man måste ha i sin ägo för att kunna fortsätta fram. Ångesten sätter in när man inte får som man vill och hålet i själen växer sig större och större ju längre du är utan de där jäkla skorna!!!

Men nej, skämt och sido. Har inte många cravings för tillfället, eventuellt ett par skor från Replay bara, men inget jag inte kan leva utan. Ola, däremot.. Obeskrivligt. Har haft seperationsångest ända sedan han gick kvart över fem imorse. Han fick sova hos mig trots att jag visste att han var tvungen att gå upp så tidigt. Allt för en extra natt i hans armar <3 Behovet av honom har växt sig större på senare tid och jag har ingen aning om varför. Klart att vi har kommit varandra närmre ju längre tid som gått, men jag vet inte.. Det känns som om det bara blir mer och mer hela tiden. Växer snart ihop med honom. Eller ja, det är nog önsketänkade. Han är ju inte nära mig länge nog för att det skall kunna hända tyvärr. Längtar tills lumpenskiten är över. Vill ha hem honom. Genast.

Kände att det här blev ett väldigt tjejigt inlägg. Usch.

Tiden går fort när man har roligt.. Eller ja, roligt och roligt. För femton månader sedan så hände det mycket. En lång relation avslutades, och jag kan inte påstå att uppbrottet var något annat än smärtsamt. Dock hade jag någon annan som tröstade, en axel att gråta ut mot. Vid det tillfället kan jag inte påstå att jag visste eller ens misstänkte vad det skulle leda till, men nu, femton månader senare, så är det hos honom jag är, honom jag älskar. Allt annat måste ses som avslutade kapitel, trots att det faktiskt tog mig väldigt lång tid att inse det själv.

Femton månader. Det är rätt länge, särskilt i vår ålder. Alla kan inte vara som Emma och Jimmy, helt enkelt. Vi andra måste prova oss fram, hittar inte rätt på försöket. Men nu känner jag mig trygg, känner inget behov av att fortsätta leta. Älskar Ola och planerar att stanna hos honom i femton månader till. Minst. Hoppas att han känner likadant <3

Idag är det lördag.. Började dagen med att ligga och mysa i Olas säng och sedan blev det prinsesstårtebak hemma hos mig. Victor, som fyller år nästa vecka, önskar sig nämligen bara två saker av mig i år - ett skohorn och en prinsesstårta. Hur kan jag neka honom deta lilla? Hm, det lät lättare än vad det var, måste jag erkänna.. Gluten- och laktosfri var den ju tvungen att vara.. Efter mycket pyssel så fick jag dock ihop en ganska hygglig skapelse och jag tror faktiskt att han blev riktigt glad när vi gav honom den hemma i Lomma :)

Annars så har helgen varit riktigt trevlig hittills. Igår kom Ola äntligen hem efter en vecka i fält (dvs en vecka utan att jag fått höra ett ord typ) och jag kan inte påstå att jag var annat än lycklig. Mysig middag på Rådhuskällaren, kaffe på Barista och sedan en öl på Golden med Patrik, Sophie-Jörgen (de kan faktiskt benämnas som en och samma person nu för tiden), tvillingarna och Pierre. Mysmys. Det blev inte någon sen kväll dock, utan efter att Ola nästan slumrat till på min axel så åkte vi hem till honom. Punktpunktpunkt.

Ikväll så blir det utgång igen, den här gången är det Mässingshornet som gäller. Patrik och Abstract Art spelar hela kvällen och vad är trevligare än att sitta och lyssna på goda vänner samtidigt som man tar en öl och snackar lite skit? Blir säkert en väldigt trevlig kväll det här med.

Vad har jag mer att berätta? Inte jättemycket egentligen, livet känns väldigt händelselöst många dagar men det kan inte hjälpas. Det är faktiskt väldigt mycket jag vill göra, men jag känner mig handikappad med knät samt att det känns som om jag konstant lider av tidsbrist. Inte okej. Men jag hoppas att sommarlovet kommer snart. Behöver lite ledighet.

Och låten jag har på huvudet idag - Starlight med Muse

Idag har varit en helt underbar dag av en massa olika anledningar! Svullnaden har lagt sig, päronen är hemma, sovmorgon ända till halv 8 (lyxlyx), mys med kisen och sist med inte minst - idag avslutade jag FYSA11. Ni anar inte känslan! Muntan som jag och fyra till hade som rest efter förra mekanikomtentan avklarades med glans och nu är jag verkligen klar med fysiken. YES!! Underbart!

Ett minus är dock att jag var på världens onödigast matteföreläsning idag. I två och en halv timme fick jag sitta och titta på min förvirrade föreläsare som satt och lekte med sin dator. Tydligen hade hon hittat ett datorprogram som man kan rita grafer i. Grattis. Ville sova/ gå hem och sova. Ville egentligen göra vad som helst utom att sitta där.
Fast nej, det är inte sant. Ni vet att jag har seperationsångest och inte bör lämnas ensam allt för långa stunder? Iaf, jag är ju överlycklig över att mamma och pappa är hemma igen, men det är inte så kul att det verkligen är hemma-hemma, dvs sjuka och hemma från jobb. Det känns som om lägenheten blivit satt i karantän och jag bara väntar på att jag också skall bli utsatt för denna hemska förkylning. Mamma mår rätt bra, men pappa.. Ja, behöver jag säga mer än "varning för man dödssjuk i förkylning"? Han är gnällig iaf. Och snorig. Men mest gnällig. Kontentan av det hela - tror inte att jag borde vara hemma och utsätta mig för det här. Men vart ska jag ta vägen?

 

Kan inte beskriva allt eftersom jag inte minns allt, haha. Men de senaste dagarna har involverat festande, mys och en massa godis framfön teven, piercingar med tjejerna, Myrorna, mys med Ola, sepertionsångest och jag vet inte allt. Kul har det varit iaf!