.

Det senaste året har verkligen bjudit på lite av varje. Jag har låtit många nya människor komma mig riktigt nära och det är något jag inte ångrar en sekund. Samtidigt så har jag stängt vissa ute, både folk jag glidit ifrån sådana som jag verkligen inte ville ha kvar i mitt liv. Kan jämföra det med att rensa garderoben - vissa saker är fina, men man använder dem inte längre, då är det bättre att ge dem vidare. Andra saker är dock slitna och fula, ger dåliga minnen och man skulle absolut inte vilja ses ute med något såndat. Det är de sakerna som åker fortast ner i sopsäcken. Ingen ånger alls.

Människorna som jag har haft runt omkring mig det senaste året har påverkat mig något otroligt, både på sätt jag märker och andra som ligger mer latent. Den största förändrigen är nog mitt humör. Innan fick jag alltid höra att jag var så lik min pappa - varken glad eller ledsen, arg, sur eller irriterad. Jag bara var, lät aldrig känslorna ta över. Detta är en sak som jag märkt har ändrats. Jag är mer öppen och säger oftare vad jag tänker, lever lite efter mottot att det är bättre att få det sagt och gjort än hålla det inom mig. Man mår ofta bättre av att prata om det. En annan sak som kommit är svartsjuka och bitterhet. Detta är två egenskaper som jag fullkomligt avskyr, jag känner inte ens igen mig själv, det är inte jag. Jag var kanske aldrig överlycklig innan, men jag var lycklig i min lilla smånaiva bubbla där alla var mina vänner och de jag höll närmst älskade mig mest. Sen så hände något, eller ja, någon, och allt ändrades. Jag mådde dåligt, självkänslan hamnade i botten och jag visste inte hur jag skulle ta mig upp igen. Det vet jag fortfarande inte. De sista törnen och stötarna i somras tog nog udden ur mig lite. Men samtidigt som allt avslutades så trodde jag att även känslorna, svartsjukan och bitterheten skulle försvinna. Till min besvikelse så gjorde de inte det. Bitterheten sitter i, och något som stör mig så otroligt är att den alltid kommer fram när jag åker buss 170. Jag vet inte riktigt varför just en busstur drar fram en massa bitterhet och minnen, men det gör den oturligt nog. Jag tänker på en maskerad, en biltur tillsammans, en hög med foton han hämtade hos mig i juni som han skulle sätta upp på oss två. Och sen så kommer insikten om att allt är över, om att vi inte ens pratar längre och då kommer sorgsenheten. Denna varar inte länge dock, bitterheten tar över fort. Jag fundrar på hur avslutet var, hur lurad jag fortfarande känner mig och varför allt blev som det blev. Någon gång vid E-centerhållplatsen funderar jag på hur kul vi hade det när vi jobbade ihop och hur underbar den sommaren var, sen så närmar jag mig Lindängen och så vågar jag nästan inte titta längre, tänk om jag skulle råka se henne vid en busshållsplats? Det hade varit mer än jag klarat av.

Efter Lindängen närmar bussen sig Almvik och då är inte Kulladal långt borta. Helt plötsligt ändras känslorna till något helt annat. Längtan och ömhet bara sveper över mig. Då har jag något underbart att se fram emot och jag påminns om att smärtsamma minnen inte kommer att förfölja mig för alltid. Jag påminns om att jag har gått vidare, om att jag hittat något bättre och hållbart. Något värt att satsa på. Önskar bara att jag kunnat se tillbaka med lite glädje, vi spenderade ändå många år ihop, både jag och han och jag och hon. Fast nu härskar bitterheten. Och jag tror jag ska låta den göra det lite till. Bitterheten tar bort udden ur det som sårar mest. Men jag tror ändå att jag ska sluta åka buss 170, vill inte överdosera.