.

Var hos doktorn i tisdags och fick det lite småhemska beskedet att jag ska opereras den 11e februari. Det är inget stort ingrepp direkt, men jag kommer i princip vara sängliggande i en vecka och tycka synd om mig själv. Visst är jag glad över att mitt stackars knä äntligen ska bli bra, men samtidigt är jag lite irriterad över den ytterst dåligt valda tidpunkten. Det är ju så mycket som händer nu i februari! Patriks musikal, Peters födelsedag, trippen till Ullared.. Allt får sättas lite inom parantes eftersom jag inte har en aning om hur jag kommer må de närmsta veckorna. Bajs också.

Tex så lyckades ju jag sammankoppla min mobil med min blogg.. Otroligt om ni frågar mig eftersom jag är gravt it-handikappad. Men som sagt - ibland lyckas man.

Dagens fundering har annars rört sig kring vår lilla värld. Det är alltid någon som känner någon som i sin tur känner någon annan.. Som i fredags, tex. Pratade med en av min kursare sedan förra terminen. Hon har tydligen simhoppat med John, gör det med Sanna för tillfället samt att hon är Daniels föredetta chef.. Intressant kombination, ännu intressantare var det att höra hennes tankar och kommentarer kring våra gemensamma bekanta. Vissa saker visste jag, andra hade jag misstänkt och andra kom som en chock. Men sen så är ju vissa människor bara så, inte sant?

Annars idag? Spederade dagen i Rydbergs källare på Fysicum med Josefin. Efter två muffins kom vi dock in i sockerkoma och sen så gick pluggandet åt helvete. Hann inte ens lösa klart en extenta på de fem timmarna vi var där. Men ja, ibland lyckas men inte, hehe. Dagens prestation var ju inte någon höjdare direkt med tanke på att både hon och jag har omtenta i mekanik på lördag.. Usch, Carl Erik kommer väl få sig ett gott skratt när han rättar våra tentor den här gången också..

Och nedräkningen har börjat. Ola kommer hem på fredag. Det är typ fem dagar. Ännu lite för länge, men det löser sig snart nog. Får trösta mig med en shoppingrunda imorgon med mina små änglar Tove och Sophie. Besök på både Pandora och Thomas Sabo är inplanerade. Kommer bli mysmys.

Tänkte pröva att mobilblogga.. Fungerar det, mån tro?

Om jag har ångest och känner av ensamheten, vad gör inte han då? Delad smärta är lättad smärta, och av den anledningen vill jag ha hem honom. Nu tack.

Konstig idé egentligen, men om det är något som får en att må bra så är det lättnaden av en tung börda som lyfts från ens axlar. Euforin tar över fullkomligt. Är det inte sådant som är förbjudet? Sådant som leder till lycka, tillfredsställelse och avundsjuka, är det inte sådant som man bör undvika?
Om det nu är på detta vis så vet jag iaf en sak som bör förbjudas - tentor. Eller nej, kanske inte tentorna i sig, snarare resultaten och de effekter de leder till. I mitt fall är det just denna lättnad jag pratar om. Jag klarade tentan i atom-, partikel- och kärnfysik. Jag är så otroligt stolt över mig själv (högmod), jag borde börja frossa i frukterna av mitt arbete och låta girigheten ta över - har man klarat en sådan här utmaning så vill man ju bara ha mer. Och mer. Och lite till utöver det. Vällusten är min vän. Lättja är det enda som inte faller mig in för tillfället, jag är allt annat än likgiltlig. Nu känner jag sakta frosseriet ta sin boning i  mig, måste ju belöna mig själv för mitt goda arbete.. Var skall jag börja?

Men skämt och sido.. Jag är sjukt stolt över mig själv, ni anar inte. Under det senaste halvåret har jag verkligen lärt mig uppskatta det lilla här i världen, allt från att få klappa kisen eller smeka Ola över håret när han sover.. Den största ändringen är nog ändå känslan över att få godkänt på ett prov. Det som innan var rena fasan (i min värld var godkänt ett nerköp) har ny blivit målet för varje studieperiod. Och känslan av att klara det är verkligen obeskrivlig. Att få lön för mödan, alla timmar och sömnlösa nätter kommer till användning och belöningen kommer i form av att slippa en massa omtentor. Det är verkligen underbart. Helt obeskrivligt.

Ska ta på mig mina rosa mjukisbyxor och bege mig hem till Patrik. Kollektivet minus Ola plus Johanna skall fördriva kvällen tillsammans. Bör inte bli alltför galet.

Klarar inte av att vara ensam för tillfället, behöver stöd. Det ger hon mig iaf..

Jag brukar inte vara blödig, men på sista tiden känns det verkligen som om jag blivit en helt annan människa. Jag försöker uppskatta det lilla jag får, men hur det än är så är det inte tillräckligt.
Det är inte det att jag saknar honom mer än vanligt, det är faktiskt en helt annan typ av saknad. Det handlar inte om att jag inte får träffa honom utan om den faktorn att jag inte ens kan höra av mig till honom. Jag kan inte ringa när jag känner för det för att berätta någon dum anekdot eller bara säga att jag älskar honom, jag måste istället sitta hemma och vänta på att han skall höra av sig till mig. Det är nog det som är jobbigast - att bara vänta.

Är hos Ola. En natt kvar innan jag blir lämnad i elva månader.
Ska verkligen göra det bästa av situationen, ta vara på tillfället <3

Sitter hemma hos Ola och väntar på att vi ska bege oss in mot stan. Ikväll är det avsked som gäller, sista kvällen innan Ola överger oss för killar i uniform. Ice står på agendan, de firar 20årsjubileum ikväll och förhoppningsvis blir det en bra kväll. Om inte annat så är ölen billig iaf.. Men ska mysa vidare innan vi drar. Ses i dimman!

Buhres Krog i Kivik brann upp inatt. Har bara goda minnen därifrån, nu har jag tyvärr ingen chans att återuppleva dem. Sorgen är stor. Hade ju ändå hoppats på ännu en tur dit, men nu är det ännu en sak som sätter käppar i hjulen..

Stella, 10 år och överlycklig, står på grusvägen på Mikaeli Marknad och väntar på att Pedalens Pågar ska spela. Detta coverband för Kal P. Dal med Stefan i täten skall förgylla kvällen, han har ju lovat henne att spela precis vilken låt hon vill. Det blev inte riktigt så dock, han kunde inte "Caroline", men "Jonnie" sitter alltid lika bra. "Till Stella!" utropar han innan han drar igång den mest kända av Kal P. Dals ballader.

Ljusa minnen. Kändes av den anledningen väldigt konstigt när pappa idag berättar att hans flickvän hittat honom död hemma i deras lägenhet. Det är synd, riktigt tragiskt. Han var ju jämngammal med mina föräldrar, och de vill jag ju ha kvar många år till. Men jag antar att vi aldrig är riktigt beredda på ödets nyck, inte sant?

Eller nej. Skulle snarare kalla det nervositet - känner ändå att jag kommer klara den här tentan om jag inte får fullkomligt hjärnsläpp imorgon. Jag är snarare mer orolig över nästa veckas utmaning. Har dock besämt mig för att prova en ny pluggtaktik - bli av mer oron och överskottsenergin på Friskis. Ska börja med gym idag och på onsdag så blir det spinning. Måste ju för knänas skull också, annars får jag garanterat skäll av ortopeden längre fram..
Men nej, skall återgå till pluggandet nu. Inte för att det direkt intresserar mig, men jag känner mig själv - kommer bli väldigt nervös om jag inte pluggar alls dagen innan tentan. Men jag tror det löser sig som sagt. Om inte annat får jag hitta något som tröstar mig. Typ ett par skor, det sitter ju aldrig fel..

Och just det! Tove klarade uppskrivningen idag. Grattis gumman!

Höll på att köra över en kanin idag. Inte okej. Den var så söt i sin vinterpäls, den verkade så mjuk. Dock var den lite korkad också, varför hoppa ut mitt i motorvägsavfarten där det kunde kommit en mycket mindre uppmärksam människa än mig och rullat över den och inte ens ångrat sig? Idioti. Men iaf, bromsade nog i sista sekunden, jag såg hur kaninen försvann under huven. Rullade fram en liten bit men såg ingen lealös liten kropp, så jag hoppas att den lyckades hoppa undan i sista stund. Jag vet att det är meningen att man ska köra över allt under knähöjd, men jag kunde verkligen inte köra över den lilla pälstussen. Jag är alldeles för blödig för sådant.

- Tre tentor innan månaden är över (jobbigt, jobbigt)
- Ola rycker in den 18e (nu då?)
- Avsaknaden av John i mitt liv (ja, han måste ju..)
- Brist på social kompetens (och därmed socialt liv - blä)
- Tidsbrist (tiden går fortare när man blir äldre och därför blir man äldre fortare)
- Labbrapportsmög (visste ni att det fanns värre ordfacister än mig??)
- Datorhelvetet som alltid strular (som inte vill spara saker jag jobbar med)

Ser ni vad dessa saker har gemensamt? Jo, de är alla stora ångestmoment för tillfället. Inte mycket jag kan göra åt det heller, allt måste få ta sin tid - det mesta är ju över innan månaden är det. Andra är mer.. hm, ospecificerade. Men jag överlever. Nog.

På nyårsafton hade jag en smärre ålderskris. Inte okej. Jag har nu inlett mina sista fyra månader som tonåring innan jag kommer klasificeras som vuxen. Att vara sådan innebär ju ansvar vilket jag absolut inte har tid med. Jag vill vara barn ett par år till, för just nu känns det verkligen som om livet tar slut efter 20. Skjut mig.