.

Det snöade ute, och eftersom snöröjningen är som den är här nere i Skåne så ringde jag honom, sade till honom att inte köra till Skurup. Det var på tok för halt för att bege sig ut på vägarna.

"Har det snöat? Okej, då kör jag inte."

Kände att jag gjort dagens goda gärning, både för honom och mig själv. Vill ju inte att något ska hända honom.

"Ska jag komma till dig istället?"
"Nej, jag vill bara gå och lägga mig.."

Och jag gick och lade mig i naiv tro om att han var trygg och säker hemma hos sig, inte ute på en motorväg någonstans. Jag sover som en stock till ett sms trillar in morgonen efter. Han har sladdat på motorvägen. Min första tanke var IDIOT, jag sade ju till honom. Och jag blev arg, irriterad och nästintill förbannad. Han lovade ju att inte köra iväg och ändå gjorde han det. Inte förrän i efterhand när jag varit upprörd ett bra tag så slog det mig hur illa det egentligen kunde ha gått. Han kunde voltat, kommit över i andra filen eller åkt ut i någon åker. Inget av detta hände dock, men bilen fick sig ändå en omgång mot mitträcket och för honom blev det också några smällar.. Jag kan inte vara arg på honom särskilt länge, jag har egentligen inte någon anledning eller rätt att vara det. Men jag tror att det är mitt sätt att reagera. Först blev jag chockad, sedan arg och tillsist orolig och lättad på samma gång. Han klarade sig utan allvarligare skador, men jag kommer ändå inte ifrån tanken på att han gav sig ut trots att jag sade till honom. Det kunde gått riktigt illa, jag vet inte om han ens insett det ännu.