.

Jag har inget annat ord än "självplågeri" för det telefonsamtalet. Men samtidigt kände jag att jag var tvungen. Vissa saker måste få komma ut och i det här fallet var det bara honom jag kunde prata med. Var tvungen att dela de tankar och känslor jag haft de senaste månaderna och verkligen få dem utr systemet. För det har varit hemskt, riktigt hemskt, att se sig själv gå längre ner i det djupa hålet där man konstant frågar sig själv varför man inte duger. Och sen vissa samtal och händelser.. Ja, var tvungen att lufta det. Problemet är inte jag själv iaf, det har jag kommit fram till nu. Men jag var tvungen att berätta varför jag var arg och ledsen. Verkligen berätta varför jag mått skit och vad det berott på. Men nu vet han iaf. Ska försöka sluta gräva i det nu. Men som sagt - vissa saker glömmer man aldrig och man fortsätter konstant titta efter dem på bussen..