.

Ooh, underbara känsla! Har ju börjat studera kvantmekanik igen och den där halvt förvirrande, oförstående känslan av att allt är ogreppbart blir bara mer och mer påtaglig. Sitter med speciella relativitetsteorin nu, blandar det lite med längdkontraktion, tidsdilatation och dopplereffekt. Det känns faktiskt bra att återigen ha en aning om vad man sysslar med (mekaniken ska jag lägga bakom mig ett tag, omtentan är ju inte förrän i januari). 
Av någon anledning har alltid kvantmekaniken fått mig att bli allmänt förvirrad, men många håller nog med mig om att det är att blunda och svälja, helt enkelt. Det blir mycket lättare då. Eller ja, så var det på gymnasiet iaf. Men fick en formel och sen så var det bara att använda den. Nu går vi igenom härledningarna också.. Blä. Det är ju ännu jobbigare, men samtidigt så är det lättare, man ser var allt kommer ifrån istället för att bara få formeln (säger inte att det är kul att häleda γ för det..). Men iaf, lite mysko inlägg det här, men det känns som om jag har koll på vad jag gör. Ska försöka lokaliera en begagnad version av Kvantsprånget också, tror att den kommer ge mig ännu större försprång ;) För tack vare Henrik så känns det som om jag har det. Har snart gått en hel vecka och det är inte en enda formel eller uttryck som jag inte hört innan. Underbart! Samt all teori som tvillingparadoxen, svartkroppsstrålning och dopllereffekt nämndes ju också på Einar, så detta känns faktiskt väldigt bra. (På tal om tvillingparadoxen - jag var den enda som visste varför den inte är giltlig i den speciella relativitetsteorin utan kräver den allmänna, haha). Men nu ska jag och Benson fortsätta mysa, sen så bär det av till Lund och Rydbergs.