.

Alla ungdomar får en släng av det välkända ångestfenomenet någon gång. Jag själv är absolut inget undantag.

Att varje dag masa sig upp ur sängen för att gå till skolan känns väl sådär lagom roligt. Men det är inget jag ifrågasätter efter alla år, att studera är det enda jag känner till. Det tillhör den dagliga rutinen att sitta i en bänk, lyssna sådär halvintresserat och sedan gnälla över att man har alldeles för mycket att göra. Samtidigt så är man konstant nedtryckt av något så hemskt som prestationsångest. Inför läxor, prov, betyg och inte minst inför studenten. Våra liv kretsar kring ångestbegreppet, tragiskt men sant.

Alla pratar om den där stora dagen, alla gymnasieelevers mål - studenten. Då är man fri att resa, njuta av livet och helt enkelt göra vad man vill. Eller ja, det är vad folk säger i alla fall. Istället borde de bereda oss på den bistra verkligheten och säga något i stil med "grattis till studenten, du är nu arbetslös". I och för sig så gäller ju inte det här för alla små förvirrade tonåringar, de som planerar att studera vidare har ju bara ännu ett sommarlov framför sig. Men de som inte vet då? Detta innebär ännu ett ångestmoment.

Jag snart 19 år, går sista året på gymnasiet och har absolut inte en aning om vad jag ska göra med mitt liv. Ångest. Jag är också medveten om att jag är långtifrån den enda som känner såhär.

Enligt en undersökning gjord av SCB som publicerades i februari förra året så är det under 40 procent av folket under 25 år i Malmö som studerar vidare på universitet eller högskola. Det är inte så många, och till största delen så tror jag att det beror just på att ungdomar idag inte vet vad de vill göra med sina liv. Det finns helt enkelt för många alternativ, samtidigt som det finns så mycket annat man vill göra som inte rör studier överhuvudtaget. Ångest igen, alltså.

Enligt samma undersökning så är det dock 76 procent i samma åldersgrupp i Lund som studerar vidare. Så, om man nu är en av dessa villrådiga ungdomar, borde man då flytta till Lund? Det verkar ju som om man har en större chans att hitta meningen med livet där än i Malmö.

Det är dock inte bara framtiden som ger oss ungdomar magsår och sömnsvårigheter, utan det är faktiskt bara en av många ångestframkallande anledningar. Något som påverkar alla dock är ekonomin. Vems dumma förslag var det att en normalt funtad tonåring skall kunna överleva på 1050 kronor i månaden? Detta är ungefär fyra öl på krogen och ett par jeans, och då har man kommit billigt undan. Att ta ett extrajobb ser många då som den smartaste lösningen, men med tanke på att vi ungdomar har ångest över så mycket annat, ska vi nu hitta tid till att jobba också samt behålla studieresultat etcetera?

Ångest, ångest, är vår arvedel. Pär Lagerkvist visste kanske inte hur exakt denna textrad skulle beskriva tonåringar i dagens tidiga tjugohundratal, men det är verkligen något vi alla genomlider på ett eller annat sätt. Hur tar man bort denna ångest då? Ger oss färre valmöjligheter? Eller man kanske skall låta någon annan fatta alla viktiga beslut åt oss istället? Vad det är blir så kommer vi tonåringar ändå inte bli nöjda och då får vi ångest över det istället. Typiskt ungdomar. Det var säkert bättre förr.