.

Imorgon tar jag studenten. Jag ska ta på mig min fina klänning och springa ut i vuxenlivet. Det är inte klokt hur fort de här åren har gått! Och jag är fullkomligt ärlig när jag säger att jag inte vill att det ska ta slut. Nh06n, min kära klass, är fullkomligt underbar. Jag har aldrig känt en så stor samhörighet med en större grupp så som jag har gjort med dem. Jag kommer sakna en hel del av dem. Klart att man klipper navelsträngen med en del av dem efter imorgon och det kan inte hjälpas. Men saken är den att man nu kan välja vem man vill ha kvar, vem man vill fortsätta att hålla kontakten med. Resten behöver man inte se dagligen längre. Men jag tycker ändå att, trots en del konflikter, så har vi haft tre sjukt bra år tillsammans. Vi är den sista NaHum-klassen (tycker fortfarande att Einar kan ta sig nånstans) och det ska vi vara sjukt stolta över. NV är ingen lätt linje och absolut inte en dans på rosor. Men jag måste passa på att gratta oss - vi överlevde faktiskt. Och vi gjorde det med glans.

Jag vet egentligen inte vad mer jag vill ha sagt.. Skolan slutar imorgon och vi ska bege oss ut i vuxenlivet. Hur skall detta sluta? VI är nog inte redo för det här, vi planerar ju för fan en återförening redan på lördag, haha. Vi är rätt så fästa vid varandra efter de här åren. Jag vill inte gå vidare.

På ett sätt så längtar jag till studenten. Det ska bli sjukt roligt att firas för sina prestationer och faktiskt få en belöning för allt slit. Det förtjänar vi verkligen, som sagt. Men jag är inte så jättespänd, faktiskt. Förra året under studentveckorna så var jag så himla pepp på tanken att "nästa år är det min tur". Men det är inte alls samma sak i år. Det är precis som om det inte sjukit in att det imorgon faktiskt är min tur. Jag tror liksom inte på det.

Var på Olas utspark nyss, är bara hemma om en snabbis innan jag drar vidare till Emmas. Jag såg verklingen hur glad (och dragen, haha) han var och vill vill känna samma glädje imorgon. Men kan jag vara glad när jag egentligen inte vill gå vidare? Hoppas det och jag antar att mina känslor nog hinner ändras fram tills imorgonbitti då det faktiskt är dags. Det tror jag nog att de gör iaf.

Annars idag? Förutom lätt studentångest så har jag och min kära klass ätit brunch på Systrar och Bröder med vår lilla mentor. Det var jättetrevligt faktiskt och det kändes som ett bra mini-avslut. Efteråt var det dags för Pildammarna men jag mår fortfarande inte bra pga den dumma förkylningen så jag bestämde mig för att spara på krafterna och åkte hem istället. Det kändes som en bra investering iaf. Sov ett par timmar och sen så var det dags för Olas utsprak.. Är så glad för hans skull, han om någon har ju längtat till den här dagen. Han vet nog inte ens vad studentångest är för något..

Men nu ska jag göra mig fin för att åka till Emma. Uppdaterar mer på lördag eller söndag eftersom jag inte kommer att ha tid innan dess. Ha det bra tills dess så får vi hoppas att ni inte får sår i öronen när jag sjunger studentsången imorgon.