.

Jag vet inget om depressioner, ångest eller egentligen något om att vara olycklig. Jag har alltid levt i min lilla i-landsbubbla och sett livet från den rosa sidan. Men nu, sedan en tid tillbaka, så har jag upplevt vad jag kallar min egen personliga panikångest med hjärtklappning, yrsel, illamående och rädsla.
Och katalysatorn till allt detta? Hans omnämnande av hennes namn. Bara detta lilla gör att jag blir ett vandrandre nervvrak. Att jag sedan vet att de umgås "flitigt" gör ju inte saken bättre.
Mamma säger att det beror på hela "jag-har-haft-honom-innan"-känslan. Det är mer än troligt, särskilt när vi hade det så bra som vi hade det. Det blir riktigt svårt, om inte omöjligt, att släppa taget. Att sedan försöka umgås som vänner är både självvalt och påtvingat, ibland känns det som en bra idé, ibland som en mindra bra. Men jag kan inte bara utesluta honom ur mitt liv. På ett sätt hade det kanske varit lättare eftersom jag då hade sluppit min lilla panikångest, dock så tror jag att jag hade gått in i en vägg istället. Jag har haft honom i mitt liv för länge för att kunna ge upp honom nu. Han är inte en sån man släpper. Och absolut inte till en sån som henne.