.

Har ni någonsin haft känslan av att ni kommer att braka ihop, gå i sönder och sedan ligga i en hög på golvet? Så känner jag nu. Den här gången är det jag som inte får ett ord som försäkran, inte ett lovord eller ett löfte om förbättring. Jag är på väg in i en vägg och det går alldeles för fort. Jag kommer slå mig hårdare än väntat.
Emma försöker hjälpa, likaså mamma och t.o.m Ola. Sophie försöker hjälpa på sitt lilla vis, men hur kan hon hjälpa oss bägge? Tack, men detta måste vi lösa själva. Men hur?
Jag har aldrig haft det såhär. Eftersom jag inte haft känslor på den här nivån innan så gör det också ont på ett helt annat sätt. Det känns som om jag håller på att falla isär. Mest av allt vill jag bara krypa upp i någons famn och få tröst, men vems? Den jag saknar och jag håller oss undan från varandra. Den jag behöver, och vill ha, finns inte att få.
Är detta slutet? Han verkar tro det. Det är nog det som sårar mest av allt. Jag behöver att han är stark för oss båda. Men om han inte kan, vem ska då hålla oss uppe? Och om han nu förväntar sig ett slut, betyder det att han välkomnar det också?
Jag klarar inte av det här. Att vänta. Jag vill ha svar. Nu. Detta gör mig tokig.