.

Har aldrig skämts för att prata skånska, ännu mindre över att det klart och tydligt höras att jag är malmöit. Det har alltid tillhört mig, varit en del av min egen personliga definition. Jag har alltid uppskattat folk som pratat andra dialekter, men kanske ännu mer de som pratat som mig själv.
Var ju hos Annapanna nu i helgen och det första jag sa till henne var att hon glömt bort sitt skånska kulturarv! Början av alla hennes meningar är okej, då låter hon som vanligt, men hon avslutar allt på typisk göteborgska. Inget fel med det kanske, det är tom lite gulligt. Men ja, jag tror att jag reagerar på att det inte är hon, om ni förstår? Men iaf, jag gav mig fan på att jag skulle få henne att prata skånska igen innan jag åkte hem. Tror ni att jag lyckades? Fan heller. Hon lyckades dock med bedriften att få mig att prata göteborgska. Nu låter jag som en hobby-Glenn. Innan jag vet ordet av börjar jag väl heja på IFK också.. Det värsta är ju att jag inte har gått tillbaka till skånskan än heller. Klart att man påverkas av folket man umgås och pratar med och det är därför Anna pratar som hon gör - men jag då?! Jag är ju hemma igen nu.. Kom på det idag dock - jag umgås med en massa göteborgare i skolan. De håller kvar min dialekt. De har inte ens påpekat dess existens idag. Men! Tappa inte hoppet! En gång malmöbo, alltid malmöbo.. Min dialekt kommer tillbaka. Nån dag. Annas också! (Trots att hon aldrig varit malmöbo).